Vem ska man ställa inför rätta för att livet tar slut?
Vem är det som bestämmer Vems liv som ska upphöra?
Varför är allt så orättvist? Att allt bara kan försvinna inom loppet av sekunder är ofattbart.
Alla sörjer på sitt eget sätt, men finns det någon slut på sorgen? Jag har ingen aning, jag har aldrig sörjt över någon på det här sättet. Jag har aldrig upplevt att någon så närstående har gått bort.

Kommer nog aldrig kunna förstå hur varken Johanna, Ida eller speciellt deras mamma Ammi känner just nu. Det enda jag kan dra en paralell till är hur jag känner och kanske gångra det med 10. Jag kommer försöka vara så stöttande jag bara kan, men vem ska man prioritera? Andras sorg eller sin egen?

Hur lång tid tar det innan man verkligen förstår att hon är borta? Att det finns så många frågor som man inte vet svaret till, när man annars är så duktig på att svara på frågor..

Folk kommer säkert hålla på och väga orden i sina egna vågskålar, och säga saker som "det var ju bara en hund", men om ni ens tänker på att skriva något sådant hemskt så kan ni sluta läsa min logg för långesen, för kabusa Var mer än en hund, hon var inte heller "en av hundarna" hon var kabusa, ingen mer och ingen mindre, och hon kommer alltid att vara älskad av många..