Book II.I

Var tålmodig...
Oroa dig inte...
Det löser sig.
Alla ord är inte mer än ord.
Innebörden bakom orden är som förgångna.
Överanvända i dagens vibrerande och skakande samhälle, ord slängs ut hit och dit men stannar och svävar i luften utan mottagare eller mening.
Människor har en silverplast som omsluter deras ansikten i hopp om att inte märkas av andra, och de svävar tyst förbi och förblir oupptäckta.
Tiden rusar förbi i en bestämd hastighet, men endå hinner vi aldrig ikapp den. Den finns, skapad av människan, och tickar i våra bakhuvuden som en metronom som håller takten till livet, men vi hamnar ständigt i otakt, ständigt i nya problem som gör att vi tappar fotfästet i tidens hastiga framfart.
Men även om självet har hyllvis med problem, så lägger man försiktig ned dem på ett hyllplan, osorterat, och fokuserar på andras problem, i hopp om att de andras problem skulle vara värre än ens egna, och falskt intala sig själv om hur mycket bättre man är än andra. Spegla sig i illusionen om hur lycklig man är, och hur mycket man har och inte har.
Materiella saker av värde kan flyttas på, de sitter med andra ord löst, i och med det är de värdelösa. Att se upp till materiell överhet är som att hoppas att det finns någonting i luften, rymden, tiden, som styr över oss. Materiell fixering är bara en ursäkt för människor utan tro att ha någonting att tro på, ta på, trösta sig med.
Man kan inte veta att någonting finns om man inte har uppfattat det med sina fysiska sinnen, men man kan alltid tro. Om man inte trodde på någonting, skulle ingenting finnas då? Vad tror man på och vad vet man? 
Man tror på Gud, men om man har sett, hört och kännt Gud, vet man honom då? 
Jag vet på ondska, jag vet på sorg, jag vet på hat, jag vet på död.
Jag tror på godhet, jag tror på glädje, jag tror på kärlek, jag tror på att leva...att leva...att leva.
Hur gör man när man lever?
Man andas, man stoppar det vi kallar "mat" i ett hål i det vi kallar "huvud" och kroppen bryter ned och tar upp näring, protein och syre som transporteras via blodet till våra celler.
Är det vi som person, eller cellerna som lever?
Vem kan säga att det är jag som bestämmer? När det är för cellerna jag lever. 
Ondska kommer alltid att finnas...Om det fanns ett lyckligt slut hade det med säkerhet redan kommit.

evillive liveevil...