Kapitel II...
Sjung om studentens lyckliga dagar!
Den som skrev den lilla texten ska ju få en rejäl handflata i bakhuvudet.
Javisst, studenter är lyckliga. Men det gäller endast på studentdagen. Dagarna efter är inte så lätta som texten framställer.
Johannes satt på sängkanten med armbågarna i knät och studentmössan i händerna.
Han följde den lila tygrand som gick runt mössans kant till där bokstäverna ES3M i guld satt fastnitade.
3 år av nöje för en hel framtid av ovisshet.
Natten hade lagt sig över himlen som ett enormt, svart silkestäcke med små små vita hål av ljus som glittrade.
Det var varmt ute, trots att det var sent in på natten. Johannes rum var nedsläckt och månens ljus skapade stora skuggor av omgivningen.
Under honom kunde han höra att en fest fortfarande var i full gång. Det pumpades hög musik och folk skrek av glädje och hojtade ramsor fram och tillbaka med ord som var fel och på fel plats. -" Här är mössaaaaan!" -"Vem är mössa..hahaha!"
Johannes var själv nöjd med sin dag och kväll. De hade börjat med en champangefrukost hemma hos Johan, då de kom finklädda och redo för dagen. Sen hade de sjungit i kyrkan för resten av skolans studenter, och några hade fått skäll av musikrektorn för att ha druckit för mycket champange på morgonen och fick inte sjunga för den sista gruppen elever. Johannes hade inte gjort det däremot. Han gillade att sjunga i kör, och han ville att dagen skulle bli perfekt. Så som man sett alla andra år när de äldre tagit studenten.
Han minns när hans äldre bror, Tom, hade tagit studenten och åkt skrinda och skrikit sig hes och aldrig varit gladare. Han såg enormt mycket upp till Tom. Det var hans själsfrände, de delade på allt och gjorde allt tillsammans. Tom gick även han Estet musik programmet på gymnasiet, men han hade tagit studenten redan ett år innan Johannes ens hade börjat.
Johannes lyssnade till grannens dova, dunkande musik och
Kapitel I...
Oroa dig inte...
Det löser sig.
Alla ord är inte mer än ord.
Innebörden bakom orden är som förgångna.
Överanvända i dagens vibrerande och skakande samhälle, ord slängs ut hit och dit men stannar och svävar i luften utan mottagare eller mening.
Människor har en silverplast som omsluter deras ansikten i hopp om att inte märkas av andra, och de svävar tyst förbi och förblir oupptäckta.
Tiden rusar förbi i en bestämd hastighet, men endå hinner vi aldrig ikapp den. Den finns, skapad av människan, och tickar i våra bakhuvuden som en metronom som håller takten till livet, men vi hamnar ständigt i otakt, ständigt i nya problem som gör att vi tappar fotfästet i tidens hastiga framfart.
Men även om självet har hyllvis med problem, så lägger man försiktig ned dem på ett hyllplan, osorterat, och fokuserar på andras problem, i hopp om att de andras problem skulle vara värre än ens egna, och falskt intala sig själv om hur mycket bättre man är än andra. Spegla sig i illusionen om hur lycklig man är, och hur mycket man har och inte har.
Materiella saker av värde kan flyttas på, de sitter med andra ord löst, i och med det är de värdelösa. Att se upp till materiell överhet är som att hoppas att det finns någonting i luften, rymden, tiden, som styr över oss. Materiell fixering är bara en ursäkt för människor utan tro att ha någonting att tro på, ta på, trösta sig med.
Man kan inte veta att någonting finns om man inte har uppfattat det med sina fysiska sinnen, men man kan alltid tro. Om man inte trodde på någonting, skulle ingenting finnas då? Vad tror man på och vad vet man?
Man tror på Gud, men om man har sett, hört och kännt Gud, vet man honom då?
Jag vet på ondska, jag vet på sorg, jag vet på hat, jag vet på död.
Jag tror på godhet, jag tror på glädje, jag tror på kärlek, jag tror på att leva...att leva...att leva.
Hur gör man när man lever?
Man andas, man stoppar det vi kallar "mat" i ett hål i det vi kallar "huvud" och kroppen bryter ned och tar upp näring, protein och syre som transporteras via blodet till våra celler.
Är det vi som person, eller cellerna som lever?
Vem kan säga att det är jag som bestämmer? När det är för cellerna jag lever.
Ondska kommer alltid att finnas...Om det fanns ett lyckligt slut hade det med säkerhet redan kommit.
evillive liveevil...
